Ett bistert vinterlands vita dräkt
Fångad i solens inträdestid
Kristallik is döljer älv och sjö
I skuggklädda dalars djupa skål
En gyllene skiva över berg sig höjer
I glittrande ljus den stiger upp
När ett ljusnande dis över snön sig sänker
Där gryningsfärger över himlen fly
En väv av rosenguld när dagen gry

När vintermolnen skingras
Och månen sakta bleknar
Då solen över skogen skymtas
I gryningstiden sttjärnan vaka
När älvadansen avtar
Och dimman sakta lättnar
När morgonen är nära kommen
I gryningstiden skuggor leka

Snödräkt kläder trädens skelett
Där de sträcka sig högt emot skyn
Bland rinnande vatten och mossklädd sten
Vinden viskar bland åsklädda hedar
Ett stilla lugn råder i höga fjälls land

Mörker
Frusna grenar döljer sig under snön
Dimmor
Suddigt vita, sjö och himmel sammanbinder
Månsken
Sakta bleknar, ej mycket som nu återstår
Ljuset
Ökar stadigt, gryningstiden kommen är