En skogman sÄ bold över myrarna ströva Mot skogshjÀrtat högt över kÀrrmarkens mo En plats han söker som Ängest bedöva DÀr han kan finna sin bergtagna ro
Vid irrblockets fot han sig satte att vila NÀr höstskymningsdansen i skyn tar sin gÄng Mot vÀst synes röken frÄn masugn och mila
Hör, granskogens mylla smÄ röster frigör Manar och lockar mot trollbergets topp Ur underjords dunkel en viskning sÄ skör Med dimhöljda skrudar de stiga nu opp
Han vÀckes till liv utav visor som ömt Runt sjÀlen hans vÀver sitt snÀrjande fÄng De smÄvÀxta vÀsen som hÀllberget gömt Tager hans hand uti vargnatten lÄng
PÄ hastig fÀrd dÀr malmfrosar rann LÀngs vitterstrÄk gömda med skogsrÄ i hand Man aldrig igen honom Äterfann Ty till döden han vila i gygrornas land